Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer (påskboken)

Extremt högt och otroligt nära

Amerikanen Jonathan Safran Foer var en av de första författare att behandla terrorattacken den 11 september inom litteraturen. År 2005 kom “Extremt högt och otroligt nära” (Extremely loud and incredibly close) som är Foers andra bok. Var det för tidigt att använda sig av den enorma tragedin populärkulturellt? Jonathan Safran Foer har dock inte skrivit OM terrorattackerna; det här en berättelse om tregedierna efteråt. Människan som förlorar en älskad, och i det blir det större sammanhanget inte längre det största. Terrorattacken i sig är inte bokens kärna, utan förlusten och saknaden som följde.

Handling

Boekn tar avstamp i tragedin 2001, men börjar utspela sig först 2003. Den nio-årige pojken Oskar Schell, som förlorat sin pappa i terrordådet, hittar en nyckel i en vas som tillhört pappan. Vad gör nyckeln där och vad hör den till? Att det står “Black” (ett amerikanskt efternamn) på en lapp bredvid gör saker ännu mer laddad och spännande. Oskar måste hitta nyckelhålet, han måste hitta “Black” för att förstå omständigheterna kring sin faders död. Likt de detektivlekar han lekt med pappan, måste han nu leta efter svaret. Detta ligger till grund för en tur kors och tvärs över Manhattans rutiga gatunät; vem var pappan? Och kanske framförallt: vem är han själv?

Parallellt med Oskars berättelse, berättar också Foer om Oskars farfar och farmor. Deras liv har också blvit vända av en ennorm tragedi; USA:s bombning av Dresden i tyskland under 2:a världskriget. Farfadern (den rastlöse och överspände som håller på att tappa sitt språk) har lämnat den lätt suicidala farmodern strax innan födelsen av Oskars pappa. Historierna vävs in i varandra, livet vänds ut och in. Mänskilgheten ställs på sin spets, samtidigt som “Extremt högt och otroligt nära” koncentrerar sig just på den lilla människan.

Berättarkonst

Jonathan Safran Foer har ett mycket speciellt språk. Det är utbroderat, överraskande, krångligt, vackert. Ja, det är svårt att beskriva utan att bli lika utbroderad själv.

Som i den hyllade debuten “Allt är upplyst”, använder sig Foer av ett enormt speciellt persongalleri. Som läsare gan man reagera på det excentriska, tills man inser att man ser sig själv i det excentriska. Oskar Schell är en oerhört känslig och lillgammal nio-åring, som påverkats enormt av kulturen på Manhattan. Han läser, uppfinner, klär sig helt i vitt, är vegan, spelar tamburin och gömmer sin saknad av pappan genom detta. Pappan och Oskar har varit varandra väldigt nära, men livet rullar vidare; mamman, som Oskar tycker borde sörja konstant, har börjat söka sig vidare och träffar andra män. Det är nästan som att Foer vill låta historien lysa genom Oskars pretantiösa skal; läsaren blir avskärmad från de verkligt starka känslorna då oskar avskärmar sig.

Just i “Extremt högt…” har författaren använt sig av ett bildspråk för att sätta ytterligare prägel på berättelsen; svartvita fotografier, blanka sidor och överstruken text ger ett dagboksliknande/verklighetstroget intryck.

Motiv och tema

Foer använder sig av ett väldigt intressant grepp när han låter historien kretsa kring två tragedier; den mänskliga ondskan, rädslan och behovet av att bli någon annans blir tydliga när katastrofen inträffat. Mänskligheten blir ytterst mänsklig i kris, och anpassar sig till den nya situationen. Oskar förändrar sin pappas död till att bli ett sätt att komma pappan närmare; utan bombningarna av Dresden skulle Oskar aldrig fötts. Slumpen blir tydlig.

Det visuella blir också en del av motivet i “Extremt högt…”, något som binder ihop fiktion och verklighet. I bokens allra sista sidor finns bildserien “floating man” (ung. flytande man). Det är en detalj av bilden där en ensam man hoppar från World Trade center. Han är ensam i luften, luftströmmnen bär upp honom- det ser ut som att han flyter. Här har Foer valt att ändra på perspektivet- bläddrar man bakifrån och framåt, så åker mannen uppåt, flyger upp mot tornet. Blandningen mellan verkligheten (som är förfärlig), och det vackra i bilden gör på något sätt berättelsen verkliga bakgrund allt tydligare.