Det är läskigt att vara ung

Jag kan oroa mig över min egen generation; vilka är vi egentligen och hur kommer världen att se ut med oss på maktposterna (när det är vi som är det nya köttberget)? Jag känner mig tveksam inför min egen, och andras förmåga, att bli vuxna, ta ansvar. Vi har trots allt vuxit upp i en tid där mycket serverats. Är vi redo att ta oss ut i världen? Som ungdomar i dagens Sverige, lever vi i en vardag utan större problem. Vi slipper konflikter, vi får studera , etcetera. Våra motgångar är simpla i jämförelse med vad andra människor får uppleva. Man kan knappast, med gott samvete, klaga på skolan när man vet att hundratals dör varje dag i krig eller av sjukdomar som de inte har tillräckligt bra mediciner för att kunna bota. Och ändå, ändå, gör vi det. Vi klagar. Och det är klart att vi gör! Det är ju vår egen verklighet vi klagar på! Våra problem betyder mycket för oss, och att vi bryr oss gör oss väl bara mänskliga. Just mänskligheten och våra känslor har vi gemensamt med resten av världens ungdomar, resten av vår generation. Vi kommer klara oss fint, precis som de innan oss. Man växer in i en ny roll som “vuxen”. Att skildra just denna förändring är ett genomgående tema i generationsromanlitteraturen (finns det ett sådant ord förresten?).

(Följdfråga: tillhör man samma generation bara för att man är lika gamla? Jag menar; är det inte andra faktorer som formar en generation än bara åldern? Om vi lever med helt olika erfarenheter borde vi kanske inte säga att vi tillhör samma generation, utan mer samma åldersgrupp eller något. Får ta upp det i en ny reflektion).