Hej, jag tycker om ALLA böcker

Att jag alltid ska vara så positiv till det jag läser! Tittar man på mina läsrapporter (i mappen), eller på sammanfattningarna här på bloggen; herregud, det ser ju ut som att jag älskar ALLL litteratur. Men riktigt så är det ju inte, jag väljer vad jag ska läsa med stor omsorg. Även om boken ska behandla ett visst tema, försöker jag hitta böcker , knutna till temat, som jag varit intresserad av innan. För det mesta går det (uppenbarligen), väldigt bra.

Alltså: jag är inte överdrivet positivt inställd till allt skrivet. Nej, det ligger mycket tanke bakom.

En blygsam reflektion

Kort reflektion:

Har inte vår generation och Hemingways förlorade generation mycket gemensamt? Jag kunde identifiera mig i kringflackandet (I ”Och solen har sin gång..”), känslorna, att vara på väg mot något obestämbart. Mellankrigstidens oro och dekadens känns igen i vår tid av terror- och klimathot. Vi flackar också; festar för mycket, romantiserar någon sorts ”idealdåtid”.
När man lever på avgrundens kant tänker man gärna på annat. (Okej, avgrundens kant var kanske lite att ta i).

Dubbelt sviken, dubbelt hård

Jag läste på Björns blogg kring Khemiri och fastnade för tråden där Halims (huvudpersonen i ”ett öga rött”) kvinnosyn diskuterades.

Halim har ett märkligt förhållande till kvinnor/tjejer/gussar; han vill vara starkare än dem, ställa sig ovanför. Detta sätt att förhålla sig har han i och för sig mot människor i största allmänhet. Han är alltid lite bättre (i vilket fall som helst vill han intala sig det). Vem kan ställa sig över en tankesultan, en revolutionär som står upp för Kampen?! Haken här är att Kampen egentligen är hans kamp för att hitta någon sorts stabilitet och identitet. Det handlar inte så mycket om att ”bevara” ursprunget och förgöra svennigheten, som om att han är en vanlig, osäker tonåring utan mamma. Genom att spela hård och ointaglig känslomässigt försöker han skapa en identitet, en identitet som ska hjälpa honom att överleva sina egna rädslor. Genom att kalla tjejer för horor och fittor (dock aldrig direkt uttalat, mer än när han låtsas prata med en ”brud” i sin mobiltelefon)  vill han sätta dem i underläge – de ska fan inte trycka ner honom och tro att de är något att ha. Som diskuterades på bloggen har det självfallet att göra med att han inte haft någon kvinnlig förebild under sin uppväxt. Myntet har dock två sidor; å ena sidan finns avsaknaden av en förbild som en förklaring, men också just att mamman dog, själva döden, är en förklaring. Hon har lämnat honom, svikit honom och detta har också förändrat hans pappa. På något vis känner Halim sig dubbelt sviken av både pappan och mamman. Ingen ska någonsin komma honom så in på skinnet att han riskerar att bli sviken igen. När Marit, hans kärlek, varken visar honom egentligt intresse och dessutom hånglar med en annan kille, så blir hon bara en av alla andra fittor. Hur vågar hon lämna honom? Sanningen är att hon aldrig lämnat honom – hon var aldrig ens hans.

Halim vill tycka om, han vill känna affektion. Han vill känna att han hör till och att han är omtyckt, men justgenom detta skapas hans konflikter med pappan, Sverige, sig självoch resten av omgivningen. (Är han inte som folk är mest? Och en typisk person i en generationsroman.)

Hur definiera en generation?(eller; jag blir självkritisk)

Ett eget svar på min egna följdfråga!
Frågan behandlade hur man definierar en generation; tillhör man automatiskt samma generation bara för att man är födda samtidigt, eller finns det andra faktorer som spelar in? Man kanske måste dela upp generationerna i olika delar, alla i samma ålder kan inte likna sig vid varandra. Åh, jag vet varken ut eller in längre. Det här temat äter upp mig!

Nej, nu blir jag kritisk till mig själv. Det är klart att vi tillhör samma generation! Vi är trots allt delar av samma tid, världen påverkar oss på samma sätt. Kanske är vår generation till och med än mer sammansvetsad är tidigare generationer? Vi kan på ett fantastiskt vis, med nya medel, ta del av varandras vardag på ett sätt som inte varit möjligt förr. Jag och Mohammed i Esfahan kan nå varandra, och få samma information om saker genom all ny mediatrafik. Min generation är stor och spännande, låt oss göra någonting av det!

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer (påskboken)

Extremt högt och otroligt nära

Amerikanen Jonathan Safran Foer var en av de första författare att behandla terrorattacken den 11 september inom litteraturen. År 2005 kom ”Extremt högt och otroligt nära” (Extremely loud and incredibly close) som är Foers andra bok. Var det för tidigt att använda sig av den enorma tragedin populärkulturellt? Jonathan Safran Foer har dock inte skrivit OM terrorattackerna; det här en berättelse om tregedierna efteråt. Människan som förlorar en älskad, och i det blir det större sammanhanget inte längre det största. Terrorattacken i sig är inte bokens kärna, utan förlusten och saknaden som följde.

Handling

Boekn tar avstamp i tragedin 2001, men börjar utspela sig först 2003. Den nio-årige pojken Oskar Schell, som förlorat sin pappa i terrordådet, hittar en nyckel i en vas som tillhört pappan. Vad gör nyckeln där och vad hör den till? Att det står ”Black” (ett amerikanskt efternamn) på en lapp bredvid gör saker ännu mer laddad och spännande. Oskar måste hitta nyckelhålet, han måste hitta ”Black” för att förstå omständigheterna kring sin faders död. Likt de detektivlekar han lekt med pappan, måste han nu leta efter svaret. Detta ligger till grund för en tur kors och tvärs över Manhattans rutiga gatunät; vem var pappan? Och kanske framförallt: vem är han själv?

Parallellt med Oskars berättelse, berättar också Foer om Oskars farfar och farmor. Deras liv har också blvit vända av en ennorm tragedi; USA:s bombning av Dresden i tyskland under 2:a världskriget. Farfadern (den rastlöse och överspände som håller på att tappa sitt språk) har lämnat den lätt suicidala farmodern strax innan födelsen av Oskars pappa. Historierna vävs in i varandra, livet vänds ut och in. Mänskilgheten ställs på sin spets, samtidigt som ”Extremt högt och otroligt nära” koncentrerar sig just på den lilla människan.

Berättarkonst

Jonathan Safran Foer har ett mycket speciellt språk. Det är utbroderat, överraskande, krångligt, vackert. Ja, det är svårt att beskriva utan att bli lika utbroderad själv.

Som i den hyllade debuten ”Allt är upplyst”, använder sig Foer av ett enormt speciellt persongalleri. Som läsare gan man reagera på det excentriska, tills man inser att man ser sig själv i det excentriska. Oskar Schell är en oerhört känslig och lillgammal nio-åring, som påverkats enormt av kulturen på Manhattan. Han läser, uppfinner, klär sig helt i vitt, är vegan, spelar tamburin och gömmer sin saknad av pappan genom detta. Pappan och Oskar har varit varandra väldigt nära, men livet rullar vidare; mamman, som Oskar tycker borde sörja konstant, har börjat söka sig vidare och träffar andra män. Det är nästan som att Foer vill låta historien lysa genom Oskars pretantiösa skal; läsaren blir avskärmad från de verkligt starka känslorna då oskar avskärmar sig.

Just i ”Extremt högt…” har författaren använt sig av ett bildspråk för att sätta ytterligare prägel på berättelsen; svartvita fotografier, blanka sidor och överstruken text ger ett dagboksliknande/verklighetstroget intryck.

Motiv och tema

Foer använder sig av ett väldigt intressant grepp när han låter historien kretsa kring två tragedier; den mänskliga ondskan, rädslan och behovet av att bli någon annans blir tydliga när katastrofen inträffat. Mänskligheten blir ytterst mänsklig i kris, och anpassar sig till den nya situationen. Oskar förändrar sin pappas död till att bli ett sätt att komma pappan närmare; utan bombningarna av Dresden skulle Oskar aldrig fötts. Slumpen blir tydlig.

Det visuella blir också en del av motivet i ”Extremt högt…”, något som binder ihop fiktion och verklighet. I bokens allra sista sidor finns bildserien ”floating man” (ung. flytande man). Det är en detalj av bilden där en ensam man hoppar från World Trade center. Han är ensam i luften, luftströmmnen bär upp honom- det ser ut som att han flyter. Här har Foer valt att ändra på perspektivet- bläddrar man bakifrån och framåt, så åker mannen uppåt, flyger upp mot tornet. Blandningen mellan verkligheten (som är förfärlig), och det vackra i bilden gör på något sätt berättelsen verkliga bakgrund allt tydligare.  

Nässlorna blomma av Harry Martinsson (vinterns klassiker)

Nässlorna blomma

Harry Martinsons bok från 1935 är en självbiografisk skildring av att leva som sockenbarn i Blekinge under 1900-talets första år. Martinson ser på omgivningen genom barnets ögon; han är förebrående, oförstående, lillgammal och barnslig. Precis som i hans andra texter visar han på en stor stilistisk säkerhet i användadet av språket.

Handling

Huvudpersonen i ”Nässlorna blomma” är Martin, det yngsta barnet i en syskonskara om åtta barn. Hans far dör tidigt, så även hans älsklingsyster – hon som har sett honom och hans person. Mamman väljer att lämna det mörka, smutsiga bonde-Sverige och emigrerar til (som Martin säger) ”Karlifornien”. På väg mot de mytomspunna stränderna, det andra livet lämnar hon sina kvarvarande sju barn i Blekinge. Barnen auktioneras ut som sockenbarn, utlämnas till människor som kan behandla dem som de vill.

Sverige förändras, någonstans håller man på att lämna det gamla bondesamhället och forma ett ”folkhem”. martin står mittemellan gammal vidskeplighet och upprensning – det är förändringar på gång. Naturen är platsen där Martin känner sig trygg, han söker sig dit, insekterna, gräset är hans bundsförvanter.Tiden är en brytningspunkt både för Sverige och för Martin. Författaren och Martin bollas mot varandra; den vuxne förbannar barnets självömkan och förstår samtidigt varför den finns där. Vart tar man vägen om man inte har ett riktigt hem att återvända till? Martin försöker bli som ”de andra”, men ställer sig i sin osäkerhet alltid vid sidan av. Av sina förmyndare betraktas han som märklig, inbunden i sig själv. Han saknar sin döda syster, och förbannar sin mor som kunnat lämna honom vind för våg. ”Karlifonien” är platsen dit han längtar, det är i drömmen men modern blir mer och mer avlägsen.

Berättarkonst

Harry martinsons berättarkonst är makalös, han är utan tvekan en av de största författarna i svensk (och även internationell) litteraturhistoria. ”Nässlorna blomma” är enormt vackert skriven. Språket är talande, poetiskt, magiskt. Vem kan mer skildra naturen som Martinson! Persongalleriet, barnets persongalleri, är utmejslat: miljöerna lever, tankarna får liv. Spelet mellan Martin och författaren (inom författaren), är mycket intressant. Den vuxne Harry ifrågasätter sig själv som barn, och Martin ifrågasätter de vuxna.

Martinsons språk är eget, och skulle komma att följa honom genom hela hans författarskap.

Motiv och tema

Om Martins upplevelser ligger i förgrunden, så är historien om folkhemmet kulissen. Konflikten mellan det vidskepliga och rationella i Sverige, avspeglar sig i Martin. ”Nässlorna blomma” är en sökande bok; Martin söker efter sig själv, efter den ömhet som han aldrig fått (eller sett hos sin syster, men förlorat). Han vill rymma, från både världen och sig själv. Vägen och naturen är tryggheten; där finns hans riktiga hem. För det kan han, både Martin och Martinson, känna kärlek. Han vill vandra, upptäcka och finna sig själv på vägen.

Harry Martinson var en vagabond; han (Martin) rymde till sjöss och var luffaren som plötsligt befannsig i den fina salonger på Svenska Akademins 15:e stol.

Allmänt; igen

Jag läste på Simons blogg om allas vårt favoritämne generationsromaner. Hans kommentar ”generationsromaner: 4″ var ganska träffande tyckte jag, även om kommentaren endast bestod av två meningar. Kanske borde jag citera:

”Vadå, typiska generationsromaner? Alla människor är väl ett barn av sin tid, inklusive författare?”

Ja! Själva ordet generationsroman gör mig konfunderad. Min mamma kommenterade temat med ”Vadå, alla böcker skrivs ju i sin generation. Även deckare är färgade av sin tid.” Hur förklarar jag då vad jag menar? Generationsromanen kanske inte borde kallas generationsroman längre. Generationsromanen som sådan beskriver visserligen sin generation, men någonstans är de ju inte bundna till sin tid, utan mer till unga människor i allmänhet. Ungdomsbok eller uppväxtskildring är också helt fel ord. Några förslag?

Simon hade även en annan poäng på bloggen; man ska nog inte (som kritiker) vara för ivrig med att utnämna en bok till generationsroman ( även om författaren är ung och svår). Låt generationen välja! Kanske hade vi då också ökat bredden bland generationsromanerna (och inte bara hängt upp oss på Lundell). Vi I generationen är olika och skulle säkert ha behållning av olika litteratur.

Att förhålla sig till osäkerheten

”ALLT”av martina Lowden får man väl kalla en ny generationsroman ( jag har redan beskrivit den). Det här citatet (från sida 11) tycker jag beskriver min generations (och ungdomens) kval:

”Jag hatar att inte veta vad som är årstiden och vad som är biverkningar och vad som är min omgivning och vad som är jag. Om jag ska vara en funktion av allt det där vill jag ha såväl formeln som dess konstanter klara för mig.”

Alltså: Jag hatar att inte veta vad som är jag och hur jag ska förhålla mig. Ge mig tydliga svar! Jag vill inte vara osäker.

Nej, min generation vill inte vara osäker. Vi är fostrade till att inte vara det; på dagis skulle man ta för sig i dockhörnan, och så har det fortsatt. Man måste visa framfötterna HELA tiden, och ”de vuxnas” bästa råd till os är att vi alltid ska slå oss framåt i arbetslivet. (”Ni måste få kontakter, ta för er”). Det är klart att vi tar för oss” men man kanske inte alltid orkar, och vill, vara störst, bäst och vackrast.

Det är läskigt att vara ung

Jag kan oroa mig över min egen generation; vilka är vi egentligen och hur kommer världen att se ut med oss på maktposterna (när det är vi som är det nya köttberget)? Jag känner mig tveksam inför min egen, och andras förmåga, att bli vuxna, ta ansvar. Vi har trots allt vuxit upp i en tid där mycket serverats. Är vi redo att ta oss ut i världen? Som ungdomar i dagens Sverige, lever vi i en vardag utan större problem. Vi slipper konflikter, vi får studera , etcetera. Våra motgångar är simpla i jämförelse med vad andra människor får uppleva. Man kan knappast, med gott samvete, klaga på skolan när man vet att hundratals dör varje dag i krig eller av sjukdomar som de inte har tillräckligt bra mediciner för att kunna bota. Och ändå, ändå, gör vi det. Vi klagar. Och det är klart att vi gör! Det är ju vår egen verklighet vi klagar på! Våra problem betyder mycket för oss, och att vi bryr oss gör oss väl bara mänskliga. Just mänskligheten och våra känslor har vi gemensamt med resten av världens ungdomar, resten av vår generation. Vi kommer klara oss fint, precis som de innan oss. Man växer in i en ny roll som ”vuxen”. Att skildra just denna förändring är ett genomgående tema i generationsromanlitteraturen (finns det ett sådant ord förresten?).

(Följdfråga: tillhör man samma generation bara för att man är lika gamla? Jag menar; är det inte andra faktorer som formar en generation än bara åldern? Om vi lever med helt olika erfarenheter borde vi kanske inte säga att vi tillhör samma generation, utan mer samma åldersgrupp eller något. Får ta upp det i en ny reflektion).

ALLT

Martina Lowdens bok är en generationsroman, inte så mycket tvekan om den saken. Men boken är krånglig, döljer sin bakom någon sorts pretantiös mask. Eller gör den det? Jag är inte säker; kanske är litteraturvetar-Martina precis sådär i verkligheten. Men ändå: om ”ALLT” nu är en dagbok borde hon väl inte vara pretantiös inför sig själv? Hur som helst; det var inte detta som skulle diskuteras.
Lowden beskriver på ett fint sätt hur en ung kvinna (författaren själv) växer från 19 till 23-åring. Dagarna glider på; allt är mycket litterärt. Idolen heter Horace Engdahl och det är vardagsmat att sticka en kofta. Och det är nu! Det är i Stockholm på 2000-talet som Martina Lowden smyger in Hemingways vita elefant-berg i nya meningar och skriver filosofiska vykort till sina vänner; och det är inte det minsta konstigt. På utsidan, som sagt, pretantiöst, men boken behandlar (oundvikligt) samma ämnen som alla andra generationsromaner; uppväxt, förändring, känslor, oro. Här finns alla ingredienser, även om motivet är någorlunda dolt.
”ALLT” inte är en bok som kan läsas av alla. Kanske bör man själv vara litteraturvetare för att fullt uppskatta boken, men orkar man så är det en mycket bra skildring av ungdom som Lowden visar. Bakom det pretantiösa ligger det någon sorts osäkerhet, som jag verkligen kan definiera mig med. Vi är en splittrad generation – vad för oss egentligen samman? Splittringen i sig?